Efter 10 år
som ledare i vår friidrottssektion så försöker jag här strukturera ur mig några
av de tankar som finns i huvudet. Jag har tänkt andra genom åren, vissa kanske
smartare än dessa, de flesta mer osammanhängande och av tveksamt värde.
Press
Tonåringar
ska enligt utsago vara ganska jobbiga att ha och göra med. Missförstå mig inte
här, all respekt till föräldrar och lärare som varje dag får kämpa, jag förstår
att jag har en mer gynnsam position här. Men det är fantastiskt kul att få
arbeta med ungdomar och se dem växa under ansvar för att sekunden senare tappa
alla vuxna hämningar och springa efter varandra som små barn.
Att vi kräver
allt mer av våra barn och ungdomar i skolan är en del av problemet. Att barn
och ungdomar själva känner allt större press på sig att fullända sina sociala
liv och dessutom jobba kvällar och helger för att ha pengar nog att göra just
det är en del av problemet. Att idrotten i många av våra barn och ungdomars liv
där också blir en press, något som kräver ens tid varje vecka och, i tyvärr
alltför många fall, är något som ens föräldrar så gärna vill att man satsar på,
är en lika stor del av problemet.
Varför våra
högstadieelever känner en så stor press på sig att kämpa upp sina betyg för att
komma in på det rätta gymnasiet och varför våra gymnasieelever känner likadant
för att hålla så många dörrar öppna som möjligt till en framtida
universitetsutbildning låter jag någon annan svara på. Men att idrotten här har
en stor möjlighet att istället för press, erbjuda socialt umgänge och dessutom
fysisk aktivitet med alla positiva effekter det kommer med, har jag sett med
egna ögon. Man ska inte sluta med idrott när man är 15 för att man inte hinner
med, det är ett kapitalt misslyckande att det ser ut så för så många. Oavsett
om det för individen mest beror på för hög press i skolan eller för höga krav
på vilken träningsmängd man ska ligga på för att få vara kvar i laget.
Jämlikhet
Diskussioner
om vem som ska få en cykel och vem som ska få en bil från förbundet eller kring
vilka kläder de kvinnliga utövarna bör ha på sig för att locka mer publik hör
för det mesta hemma i andra idrotter. Mestadels är vi faktiskt också förskonade
från diskussioner om manliga och kvinnliga utövares löner och prispengar.
Friidrotten har kommit långt, inte hela vägen, men långt.
Jag är av den
fasta övertygelsen att vad vi säger och hur vi själva väljer att konsumera och
investera i idrott spelar roll. Världsrekordet på 100 meter är inte 9,58.
Världsrekorden är 9,58 och 10,49. Att våra småkillar (och stora killar för den
delen) har tröjor med Fischer och Asllani på ryggen spelar roll. Att vi inte
klickar på Youtubeklipp som sexualiserar våra kvinnliga idrottare spelar roll.
Jag är också av den övertygelsen att argumentet om vem som drar in mest pengar
också ska ha mest betalt i grunden är felaktigt att använda i det här
sammanhanget. Givetvis är idrotten en privat verksamhet med sponsorer och
tv-rättigheter men det är också en grundmurad del i vårt samhälle som bidrar
till så mycket mer än publikens förströelse och i förlängningen dess benägenhet
att köpa annonsörernas varor. Förändringen kommer från våra klubbar, från våra
förbund och från våra journalister. Det kommer från vår egen konsumtion och
våra egna värderingar. Att ha en bred levande idrott där aktiva kan överleva på
sin idrott och utöva träning och tävling under samma förutsättningar leder till
många positiva samhällseffekter.
Man behöver
inte vara den som står på barrikaderna, men alla har ett ansvar för sitt eget
agerande och hur man sprider sina värderingar till dem kring sig. Råkar man
vara man och i en maktposition har man ett extra ansvar. Ett extra ansvar att
se till att de man omringar sig med inte bara ser ut som en själv och säger ja
till ens egna förslag. Att den som en dag ska efterträda är den som är bäst
lämpad oavsett allt annat.
Män i grupp,
killar i grupp. Och, inte allt för sällan kvinnor och tjejer i grupp. Sällan
bra, sällan utvecklande. Inte allt för sällan rent destruktivt. Vi utvecklas
bäst i grupper där vi lär av varandra, där vi har olika erfarenheter men möts
kring ett gemensamt intresse eller mot ett gemensamt mål.
Jag tror att
det faktum att tjejer och killar i friidrotten så naturligt tränar tillsammans
och tävlar samtidigt är en stor del i att vi nått så långt som vi har.
Resultat
Det är
väldigt svårt att hoppa sex meter ut i en sandgrop.
Tro mig, jag
har försökt. Jag hoppade fem meter för första gången när jag var 14 och året
därpå hoppade jag 5,40. Målet var då självklart att närma sig sex meter. Tio år
senare har jag inte nått dit. Inte på tävling i alla fall. Jag säger inte att
det aldrig kommer gå. Men för nu ska jag fokusera på andra mål ett tag. Kanske
det är lösningen.
Jag och min
jämngamla vän Jesper började med friidrott nästan samtidigt. Vi möttes på
nästan alla tävlingar vi åkte på och jag blev besegrad nära på varje gång. Jesper
var lång och stark och träningsvillig. Han hade talang för höjdhopp och satsade
hårt och blev som 14-åring fyra i Sverige i den grenen i vår åldersklass. Mest
möttes vi dock i kulstötning, men även där var han som sagt bättre än mig.
Även om jag
på sikt arbetade mig ikapp och kanske även förbi i vissa grenar så kommer jag
alltid minnas de där gångerna jag faktiskt lyckades vinna även i början.
Hanvikens Ungdomsspel 2006. Längdhopp. Jag hoppade 3,90, Jesper 3,89. Huddinges
Sista Chansen samma år. Kulstötning. Jag stötte 5,95, Jesper 5,94.
Mälarö SOK
Jag kommer
vara evigt tacksam för de möjligheter och friheter jag fick i att försöka forma
och utveckla friidrottssektionen redan när jag var 17–18 år och för det
förtroende jag fått från huvudstyrelsen och mina kollegor inom sektionen under
alla år sedan dess. Det har varit utvecklande för mig personligen och jag har
sett hur mina yngre vänner som kommit efter och tagit delar av ansvaret sedan
dess utvecklats på samma sätt i rollen.
Alla mina
yngre kollegor jag, som referens, har fått tala gott om när de sökt andra jobb
har börjat som en osäker hjälptränare i någon av våra barngrupper. Att erbjuda
unga ett första jobb, oavsett prestationer i skolan och tidigare erfarenhet, är
en av de stora positiva effekterna jag har sett i idrotten.
Och idrotten
har betytt oerhört mycket för mig som person. Jag är inte en atletisk person,
gick inte på några idrotter alls innan jag började med friidrott som nioåring
och har aldrig gått på någon annan idrott sedan dess. Jag har haft föga talang
för de grenar jag valt men jag har lärt mig värdet av att sätta upp mål och
lägga ner tid för att nå dit. Och, för att vara ärlig, en ganska stor del av
tiden har jag inte satt upp mål utan bara njutit av att prova och inte strävat efter
en brant utvecklingskurva.
Förhoppningsvis
har jag ibland lyckats ge den inställningen vidare till mina aktiva.
Daniel
Karlsson Lönnö, 2020-05-26