Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
MÄLARÖ SOK
Friidrott
Tankar efter 15 år i Mälarö SOK Friidrott
2020-05-26 20:19
Jesper och undertecknad på Lindens Ungdomsspel 2006. I handen har jag min första medalj.

Efter 10 år som ledare i vår friidrottssektion så försöker jag här strukturera ur mig några av de tankar som finns i huvudet. Jag har tänkt andra genom åren, vissa kanske smartare än dessa, de flesta mer osammanhängande och av tveksamt värde.

 

Press

Tonåringar ska enligt utsago vara ganska jobbiga att ha och göra med. Missförstå mig inte här, all respekt till föräldrar och lärare som varje dag får kämpa, jag förstår att jag har en mer gynnsam position här. Men det är fantastiskt kul att få arbeta med ungdomar och se dem växa under ansvar för att sekunden senare tappa alla vuxna hämningar och springa efter varandra som små barn.

 

Att vi kräver allt mer av våra barn och ungdomar i skolan är en del av problemet. Att barn och ungdomar själva känner allt större press på sig att fullända sina sociala liv och dessutom jobba kvällar och helger för att ha pengar nog att göra just det är en del av problemet. Att idrotten i många av våra barn och ungdomars liv där också blir en press, något som kräver ens tid varje vecka och, i tyvärr alltför många fall, är något som ens föräldrar så gärna vill att man satsar på, är en lika stor del av problemet.

 

Varför våra högstadieelever känner en så stor press på sig att kämpa upp sina betyg för att komma in på det rätta gymnasiet och varför våra gymnasieelever känner likadant för att hålla så många dörrar öppna som möjligt till en framtida universitetsutbildning låter jag någon annan svara på. Men att idrotten här har en stor möjlighet att istället för press, erbjuda socialt umgänge och dessutom fysisk aktivitet med alla positiva effekter det kommer med, har jag sett med egna ögon. Man ska inte sluta med idrott när man är 15 för att man inte hinner med, det är ett kapitalt misslyckande att det ser ut så för så många. Oavsett om det för individen mest beror på för hög press i skolan eller för höga krav på vilken träningsmängd man ska ligga på för att få vara kvar i laget.

 

Jämlikhet

Diskussioner om vem som ska få en cykel och vem som ska få en bil från förbundet eller kring vilka kläder de kvinnliga utövarna bör ha på sig för att locka mer publik hör för det mesta hemma i andra idrotter. Mestadels är vi faktiskt också förskonade från diskussioner om manliga och kvinnliga utövares löner och prispengar. Friidrotten har kommit långt, inte hela vägen, men långt.

 

Jag är av den fasta övertygelsen att vad vi säger och hur vi själva väljer att konsumera och investera i idrott spelar roll. Världsrekordet på 100 meter är inte 9,58. Världsrekorden är 9,58 och 10,49. Att våra småkillar (och stora killar för den delen) har tröjor med Fischer och Asllani på ryggen spelar roll. Att vi inte klickar på Youtubeklipp som sexualiserar våra kvinnliga idrottare spelar roll. Jag är också av den övertygelsen att argumentet om vem som drar in mest pengar också ska ha mest betalt i grunden är felaktigt att använda i det här sammanhanget. Givetvis är idrotten en privat verksamhet med sponsorer och tv-rättigheter men det är också en grundmurad del i vårt samhälle som bidrar till så mycket mer än publikens förströelse och i förlängningen dess benägenhet att köpa annonsörernas varor. Förändringen kommer från våra klubbar, från våra förbund och från våra journalister. Det kommer från vår egen konsumtion och våra egna värderingar. Att ha en bred levande idrott där aktiva kan överleva på sin idrott och utöva träning och tävling under samma förutsättningar leder till många positiva samhällseffekter.

 

Man behöver inte vara den som står på barrikaderna, men alla har ett ansvar för sitt eget agerande och hur man sprider sina värderingar till dem kring sig. Råkar man vara man och i en maktposition har man ett extra ansvar. Ett extra ansvar att se till att de man omringar sig med inte bara ser ut som en själv och säger ja till ens egna förslag. Att den som en dag ska efterträda är den som är bäst lämpad oavsett allt annat.

 

Män i grupp, killar i grupp. Och, inte allt för sällan kvinnor och tjejer i grupp. Sällan bra, sällan utvecklande. Inte allt för sällan rent destruktivt. Vi utvecklas bäst i grupper där vi lär av varandra, där vi har olika erfarenheter men möts kring ett gemensamt intresse eller mot ett gemensamt mål.

 

Jag tror att det faktum att tjejer och killar i friidrotten så naturligt tränar tillsammans och tävlar samtidigt är en stor del i att vi nått så långt som vi har.

 

Resultat

Det är väldigt svårt att hoppa sex meter ut i en sandgrop.

Tro mig, jag har försökt. Jag hoppade fem meter för första gången när jag var 14 och året därpå hoppade jag 5,40. Målet var då självklart att närma sig sex meter. Tio år senare har jag inte nått dit. Inte på tävling i alla fall. Jag säger inte att det aldrig kommer gå. Men för nu ska jag fokusera på andra mål ett tag. Kanske det är lösningen.

 

Jag och min jämngamla vän Jesper började med friidrott nästan samtidigt. Vi möttes på nästan alla tävlingar vi åkte på och jag blev besegrad nära på varje gång. Jesper var lång och stark och träningsvillig. Han hade talang för höjdhopp och satsade hårt och blev som 14-åring fyra i Sverige i den grenen i vår åldersklass. Mest möttes vi dock i kulstötning, men även där var han som sagt bättre än mig.

 

Även om jag på sikt arbetade mig ikapp och kanske även förbi i vissa grenar så kommer jag alltid minnas de där gångerna jag faktiskt lyckades vinna även i början. Hanvikens Ungdomsspel 2006. Längdhopp. Jag hoppade 3,90, Jesper 3,89. Huddinges Sista Chansen samma år. Kulstötning. Jag stötte 5,95, Jesper 5,94.

 

Mälarö SOK

Jag kommer vara evigt tacksam för de möjligheter och friheter jag fick i att försöka forma och utveckla friidrottssektionen redan när jag var 17–18 år och för det förtroende jag fått från huvudstyrelsen och mina kollegor inom sektionen under alla år sedan dess. Det har varit utvecklande för mig personligen och jag har sett hur mina yngre vänner som kommit efter och tagit delar av ansvaret sedan dess utvecklats på samma sätt i rollen.

 

Alla mina yngre kollegor jag, som referens, har fått tala gott om när de sökt andra jobb har börjat som en osäker hjälptränare i någon av våra barngrupper. Att erbjuda unga ett första jobb, oavsett prestationer i skolan och tidigare erfarenhet, är en av de stora positiva effekterna jag har sett i idrotten.

 

Och idrotten har betytt oerhört mycket för mig som person. Jag är inte en atletisk person, gick inte på några idrotter alls innan jag började med friidrott som nioåring och har aldrig gått på någon annan idrott sedan dess. Jag har haft föga talang för de grenar jag valt men jag har lärt mig värdet av att sätta upp mål och lägga ner tid för att nå dit. Och, för att vara ärlig, en ganska stor del av tiden har jag inte satt upp mål utan bara njutit av att prova och inte strävat efter en brant utvecklingskurva.

 

Förhoppningsvis har jag ibland lyckats ge den inställningen vidare till mina aktiva.

 

 

Daniel Karlsson Lönnö, 2020-05-26

 

 
Våra sponsorer: